my life, my rules. welcome

jag vet inte var jag ska börja, men jag måste få detta sagt, känns det som. fyfan vad jag saknar hästarna. för er som inte visste är jag helt och hållet tokig i hästar. året var 2008 och jag hade sally hemma hos amanda, som min egen ponny i lite mer än 4 månader. nu efteråt har jag förstått att den tiden var den lyckligaste i mitt liv. jag kommer aldrig få uppleva det igen. jag saknar den lilla skithästen hur mycket som helst, det fanns dagar jag hatade henne mer eller mindre, när hon var sur, lat eller skänkeldöv. men hon är ju också en levande varelse med dåliga dagar. för varje dag som gick kände jag hur det växte någonting inom mig, kärlek, ansvar och självförtroende, jag har sally att tacka för hur mycket som helst, jag litade på henne och hon litade på mig. den lilla hästen var verkligen mitt liv och jag lovade henne att det skulle vara föralltid. men sally är en shetlandsponny, det går inte att rida sånna föralltid, mina ben släpade nästan i marken och dagen när jag lämnade tillbaka sally till där hon kom ifrån var antagligen den hemskaste dagen i mitt liv, just när jag lämnade tillbaka henne var det inte så farligt, men sen när jag kom hem grät jag i timmar., dagen efter var den hemskaste i mitt liv, jag var påväg till stallet flera gånger för att mocka och pussa på hennes lilla mule, men hon var inte kvar. när jag fick träffa henne igen efter några veckor var det obeskrivligt, att få sitta på hennes rygg igen var en helt underbar känsla. den lilla hästen lärde mig vad kärlek var, hon har lärt mig allt jag kan inom ridning och det finns verkligen ingen bättre ridlärare än hon. hon var min bästavän, mitt hjärta, mitt allt. och jag kommer aldrig glömma tiden med henne. hon är och förblir hästen i mitt liv. så är det! jag älskar dej <3